Åshamras Miss Storma

Idag fick jag läsa på facebook att Åshamras Miss Storma har vandrat vidare. Det är inte min hund, men nog känns det ändå väldigt tråkigt! Storma är en av de hundar som jag kommer minnas. Hon var.. jag vet inte... hon bara var.

Hon var den som helt enkelt kunde hitta något på bänken, och ta det. Hon gav inte ifrån sig minsta lilla tecken på att hon gjort nåt dumt. Nästan så man började undra över om man verkligen tagit fram korvbiten där eller inte..
Hon var inte den där jätteglada hunden, hade man tur ägnade hon en svansvift när man kom hem. Och det spelade nog ingen större roll vem det var som kom. Nån gång kunde hon väl engagera sig så pass att hon kom till dörren och hälsade, men inte var det ofta det hände.

Hon fick också alltid plats! Var hela soffan fylld med folk och hon tyckte att hon ville dit, så såg hon till att få sin plats där. Hon var inte brydd om hon fick ligga på armstödet, eller om hon fick ligga på någon annan.. Hade hon bestämt att hon skulle få plats där så skulle hon. Så var det bara.

Minns en gång då jag hade somnat. Jag vaknade för att det blev lite jobbigt att andas. Då hade Storma lagt sig på min rygg! Där tyckte hon det var mysigt att ligga tydligen.

Känns som jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om den hunden! Men för att behålla lite minnen bara för mig själv så slutar jag här... De som inte vet om minnena är knappast så imponerad av att läsa dom antar jag..